Kairo - The End

Nu ar jag da slutligen framme i Kairo och hemresan narmar sig med stormsteg.
Kanns ganska bra att avsluta har i arabvarldens inofficiella huvudstad, eller Mother of the world som Kairo ocksa kallas. Det ar sol och ganska behagligt har, langt ifran det snokaos som harjade i Jordanien. Har finns precis hur mycket som helst att se och gora och jag skulle nog latt kunna stanna flera veckor.

Men samtidigt ska det bli ratt gott att komma hem nu. Ja, underbart till och med. Alla bazaarer och moskéer, alla vanner for livet - tack och pa aterseende!
Chay, Hommos och Barbari - det har varit gott som fan, men nu kallar faktiskt filmjolk, Skanerost och Lingongrova.

Jag vill nog pasta att den har resan har givit mig enormt mycket, aven om det ar ganska svart att satta fingret pa kanslan just nu. Det finns mycket jag skulle vilja skriva om tror jag. Beratta, formedla. Om Vastvarldens forbannat komplicerade forhallande till Mellanostern, om motsattningarna inom regionen, om religiositet kontra sekularism - eller om var och hur den basta kebaben serveras.

Lyckligtvis finns det personer som gor detta betydligt battre an jag. Amin Maalouf, i The Crusades Through Arab Eyes och Samarkand, eller Richard W Bulliet, i The Case for Islamo-Christian Civilization, ar bara nagra exempel pa lysande forfattare som jag plojt under mina otaliga timmar i buss de senaste manaderna.

Men vad galler kebab, och om var och hur den bast serveras, ja har anser jag mig vara ganska kvalificerad. Men svaret pa sjalva fragan ar inte latt. Turkiets Doner kebab ar helt enkelt valdigt olik Irans Chelo kebab. Det ar en fraga om dagsform, men jag har en kansla av att jag i Sverige kommer att sakna den egentligen lojligt spartanska ratten Chelo Kebab mest.

Listor ar ju otroligt kul, eller hur. Har kommer lite smatt o gott:

Mest inbjudande och gastvanliga manniskor - Samtliga lander, men Iran och Syrien sticker anda ut.

Vackrast stad - Svart att bortse ifran Istanbuls lage, men svaret maste anda bli Esfahan, Iran.
Pampigast moskéer- De sinsemellen helt olika Umayyad-moskén i Damaskus och Imam-moskén i Esfahan.

Haftigast och stokigast bazaar- Teheran.
Vackrast bazaar - Aleppo
Trevligast bazaar- Tabriz

Godast mat - Turkiet och Iran.

Basta hotell - Silk Road Hotel i Yazd, Iran.

Basta, charmigaste och roligaste restaurang - Le Chef, Beirut.

Mest enastaende historiska sevardhet - Petra, Jordanien och Palmyra, Syrien.

Mest spektakulara landskap - Kappadokien, Turkiet.

Galnast trafik - Teheran och Kairo.

Har var jag raddast - Pa motorcykeltaxi i Teheran. Obefintlig konkurrens.

Vackrast kvinnor - Iran och Libanon. ;-)

Bast engelskakunskaper - Libanon och Jordanien.

Godast godis - Turkiet.

Har skulle jag bosatta mig - Beirut.


Alright, this is it. Cairo is now my final stop on this trip. These months of travelling through various contries in the Middle East has been a truly overwhelming experience. Fantastic, to cut it short. I have had the opportunity to see many nice things, (and some not so nice things to) to meet extremely many really nice people, and to taste the georgeous cousine.

Right now I'm way too tired and busy with exploring Cairo and its surroundings, to make any deeper conclusion of it all in english.
But at least I finally managed to upload a whole bunch of new PHOTOS, from Syria, Lebanon and Jordan. Enjoy, and see you all.

Ma'a salaama.

Khoda Hafez.

Underverk

Salam aleykom,
Jag ar just nu ganska insnoad. Bokstavligt talat.
Befinner mig i Petra i sodra Jordanien. Har spenderat tva dagar har och hade tankt bege mig ner till Roda Havs-kusten och vidare over till Egypten idag, men vadret satter stopp. Det ar namligen full snostorm i hela Jordanien och samtliga vagar ar avstangda. Ja, visst later det hur sjukt som helst, men det ar sant. Sa nu sitter jag bara och vantar in vadret. Forhoppningsvis oppnar vagarna imorron.

Fran Damaskus begav jag mig till Jordaniens ganska anonyma huvudstad Amman. Bodde dar hos Hospitality Club-medlemmen Najib, pensionerad bankman, och hans son. Obeskrivligt trevliga och trivsamma manniskor. Tillsammans med dem gjorde jag nagra dagsutflykter till Jordan-floden, Doda havet (sjuuuukt salt, och varmt, jag badade dock aldrig) och de enorma romerska ruinerna i Jerash. (Imponerande, men jag borjar bli lite svarflortad vad galler romerska ruiner vid det har laget...)

Jordanien kan sagas vara ett ganska stabilt land, fritt fran de oroligheter som harjar i narliggande lander. Levnadsstandarden och prisnivan ligger nagonstans mellan Syrien och Libanon. Dock, precis som alla muslimska lander, ar Jordanien inte fritt fran slitningar mellan modernisering vs mer traditonellt levnadssatt. Ar det nagot jag verkligen blivit varse under denna resa, sa ar det hur djup och komplicerad denna konflikt ar.

Fran Amman begav jag mig aven ivag for ett par dagars gastspel i Jerusalem.
Det var verkligen en upplevelse, som borjade redan vid den jordansk-israeliska gransen dar mina iranska och syriska stamplar i passet som vantat ifragasattes. Det tog totalt 5 timmar att komma igenom den minst sagt rigorosa sakerhetsapparaten. Fran gransen tog jag buss genom Vastbanken och in till Jerusalem, dar byggena av den sk sakerhetsbarriaren utanfor ostra Jerusalem mycket tydligt kunde skymtas. Val inne i Jerusalem var det slaende hur mycket amerikaner som befinner sig i Israel. Kibbutz-jobbare, regelratta turister, studenter och ryggsacksresenarer. Efter endast tva dagar i Jerusalem vill jag nog saga att pastaendet att Israel skulle vara en 51:a stat inte kanns alldeles frammande. "We are behind Israel"-souvenirer finns att kopa i vart och vartenda gathorn. Manader av resande i muslimska lander gor att det ar ganska latt att se skeptiskt pa dessa souvenirers bidrag till varldsfreden.
Det ar ju en helt sanslost vacker stad, Jerusalem. Som fortjanar att vara fri fran militar och checkpoints i vart och vartenda horn.

Jag umgicks en hel del med amerikaner pa hostelet i Jerusalem. Skona typer. Det blev mycket snack om de pagaende primarvalen och det stundande presidentvalet. Utifran relationen omvarldsmedvetenhet-partitillhorighet hos dem jag snackade med, blev min redan starka overtygelse om att utgangen av det amerikanska presidentvalet nasta ar ar av enorm betydelse for tillstandet i denna varld, an starkare. En hyfsat komplicerande omstandighet ar ju att bara ca 2 % av varldens befolkning kommer att rosta...

Petra som sagt. Denna gamla stad, belaget i ett rodaktig sagolandskap harstammandes fran tiden kring ar noll, har ju som kanske bekant nyligen korats till ett av varldens 7 sk New wonders, i en undersokning vars genomforande och relevans man kanske kan ifragasatta. Hursomhelst, Petra var grymt imponerande!

Gallande underverk maste jag bara aterge vad en nagot filosofiskt lagd medresenar yttrade nar diskussionen kom upp.
- Varldens 7 underverk? Ah, det ar ju foljande:
Karlek
Soluppgangar
Solnedgangar
Ljudet av vinden och vagorna
Kanslan av att sticka ivag
Kanslan av att komma hem

...det sjunde kommer jag inte ihag. Men kanske skulle element på hotellrummet kunna ha klassats som ett smärre underverk. Jag tror inte ni forstar hur kallt har ar.

Har lyckats fa upp lite fler foton nu forresten. Sa nu finns det atminstone Syrien-foton att beskada.

Tillbaka i Damaskus

Nu ar jag tillbaka en snabbis i Damaskus.
Spenderade tio dagar i Libanon. Ett land som har massor att erbjuda i form av natur, mat och nattligt sus och dus. Dock ar prisnivan i Libanon en helt annan an den i Syrien och Iran och inte alls halsosam for en budgetresenar med en reskassa vars botten kan borja skymtas. Men jag spenderade iallafall en harlig dag av skidakning i bergen ovanfor Beirut, med helt underbar utsikt over Medelhavet. Sjalva akningen var aven den helt OK, om an inte jatteavancerad.

Det blev aven lite forsiktigt utforskande av Beiruts grymt trendiga nattliv. Och kaffe! Efter att ha sorplat 3000 koppar te och statt ut med det i mitt tycke inte sarskilt fantastiska arabiska/turkiska kaffet, var det en enorm njutning att antligen kunna inmundiga lite hederligt bryggkaffe, men aven espressos och cappuccinos, pa nagra av Beiruts manga, och ocksa de pafallande trendiga, cafeer.

Ja, att komma till Beirut kan i mangt och mycket sagas var som att komma hem en smula. Hem till Medelhavet, hem till Europa. Massor av cafeer och barer som sagt, av ett slag som jag inte stott pa sedan jag lamnade Istanbul, och overlag en betydligt mera liberal atmosfar an pa andra stallen hittills. Engelskakunskaperna i Libanon ocksa betydligt storre an i de andra landerna.
Ja forresten, om det finns nagot slags Andel-av-disponibel-inkomst-som-jag-spenderar-pa-min-bil-index sa maste libaneserna ligga i varldstopp. Sprillans nya Mercor, BMW, Porschar och annat i en aldrig sinande strom rullar omkring pa Beiruts gator. Forbluffande.

Men landet ar ju i ett mycket kansligt lage just nu, utan president och med en hogst osaker framtid. Massor av militar patrullerar gatorna och vissa kvarter ar helt avsparrade. Sa sent som for fyra dagar sedan smallde en ny bilbom, fyra doda och ett trettiotal skadade. Men libaneserna verkar ta det med en slags jamnmod, de ar ju ganska vana sa att saga.

Imorron sticker jag till Jordanien. Darefter blir det Egypten innan resan sa smaningom borjar lida mot sitt slut. Jag hoppas kunna klamma in ett besok i Jerusalem ocksa, men det beror pa hur pass overseende de israeliska granspoliserna ar med mina iranska och syriska stamplar i passet. Vi far val se.

So, I Just arrived in Damascus, again. Since I left the city two and a half weeks ago, I have cruised around the syrian countryside, taking in the huge amount of castles and ruins that this country possess. The ancient ruins of Palmyra are without doubt the most impressive I have seen so far, fiercely challenged by the old crusader castle of Crak de Chevaliers. I spent a couple of days in the country's second largest city, Aleppo, before going to Lebanon via Lattakia.
I spent ten days in Lebanon and it was quite an experience. For its nature, food, fantastic coffee and nightlife, but also for the present situation that the country finds itself in, with no president and a most uncertain future. The presence of the military in the streets of Beirut and other cities is...massive. Anyway, I really enjoyed my stay there and I truly hope that the country will face a bright future.
Tomorrow I leave for Jordan and then will Egypt be my final destination before returning home to Sweden.

En vilsen man pa utflykt

Nu ar jag alltsa i Beirut, Libanon. Ett land som jag redan har fattat ett enormt tycke for. Jag borde kanske skriva nagot om det. Men just nu kan jag bara inte halla mig ifran att kommentera nagot annat.

En annan man, lite mer beromd an jag, befinner sig ocksa pa utflykt i Mellanostern i dagarna. Det sags att han forsoker makla fred, i en av varldens mest seglivade och komplicerade konflikter. Gott sa, och at detta agnade han 1 av utflyktens 8 dagar.

De andra dagarna har han agnat at att med den ena verbala missilen efter den andra uppvigla varlden mot ett land som han inte tycker om. Ett land som han menar utgor ett hot mot varldsfreden.
Men, om detta land nu verkligen utgor ett sadant hot mot varldsfreden som mannen ifråga vill gora gallande, varfor pratar han inte med det landets ledare? Ar det inte sa man bygger och bibehaller fred, genom att prata med varandra? Ar freden overhuvudtaget intressant?

Rik?

Nu ar jag i Lattakia, en hamnstad/badort med ca en miljon invanare, vid den syriska medelhavskusten strax norr om gransen till Libanon. Det ar ett ganska trendigt och laid-back stalle, om an lite smasomnigt sa har vintertid. For nagot badvader ar det verkligen inte att tala om. Faktum ar att jag burit langkalsonger saval i Damaskus som i resten av det syriska inlandet. Det ar lite varmare har vid kusten dock.

Sedan jag lamnade Damaskus har jag bland annat besokt Palmyra, som ar en urgammal assyrisk karavanstad belaget mitt i oknen i ostra Syrien, endast dryga 10 mil fran Irak. Palmyra hade sin storhetsperiod under Romar-tiden och ruinerna ar imponerande, med valbevarad teater och allt.
Jag har aven varit och kikat pa den maktiga korsfararborgen Crak de Chevaliers, belaget strategiskt uppe pa ett berg i narheten av den libanesiska gransen. Lite annat an Alvsborgs fastning, hehe.
Kollade ocksa in ruinerna av Apamea, en annan gammal stad med med storartat forflutet, dock langt ifran sa imponerande som Palmyra.

Efter denna historiedos tog jag mig sa till Aleppo, Syriens nast storsta stad. Arkeologerna och historikerna tjafsar ju, men Aleppo och Damaskus verkar vara allmant erkanda som huvudkonkurrenter om epitetet varldens aldsta stad. Bada tva jakligt trevliga stader.

Syrien vs Iran
Jag har nu tillbringat nastan en manad i Syrien och en hel del olikheter med Iran kan ju noteras. I Syrien far kvinnor kla sig som de vill (och gor sa ocksa..) och alkohol finns fritt tillgangligt i saval butiker som barer. Det finns nattklubbar och Crazy Horse-shower. Allt sadant ar helt uteslutet i Iran. A andra sidan verkar folk i Syrien inte lika pigga pa att yttra kritik mot regimen, sa som var fallet i Iran. I Iran var det mer eller mindre vardagsmat att hora taxichaffisar, butiksforestandare mfl urkasta sig rejalt ilska salvor om saval mullor som president. I Damaskus motte jag bland annat en man, journalist, som suttit i fangelse ett ar for att ha deltagit i en demonstration mot regeringen. Han var for ovrigt ett stort fan av Olof Palme. (och Tomas Transtromer!)

Jag har mott en oerhord vanlighet och nyfikenhet aven har i Syrien. Folk har verkar generellt mer vana vid utlandska turister, det ar farre som kollar pa en som om jag var fran en annan planet och fler taxichaffisar, hotellforestandare mfl beharskar nagra basfraser engelska. Det ar dock manga som beklagar det faktum att turistnaringen i Syrien fatt sig en rejal knack sedan 2001. Inte undra pa. Att de ar knackta alltsa. For varfor turisterna sedan 2001 flyr Syrien, och andra lander, har jag inget bra svar pa. Eller jo, det har jag ju forstas. Men ni fattar.

Jag brukar, med medveten klyschstampel, havda att det ar motena med manniskor som utgor de mest bestaende minnena fran en sadan har resa. Men det ar ju ocksa sant. Kanner dock att det skulle bli olidligt langrandigt att har forsoka aterge referat av ens en brakdel av alla dessa "moten". Men Olof Palme dyker upp titt som tatt. Och Abba, giftermal, Allah's vara eller icke vara, Henrik Larsson, svenska visumregler och massa annat. Jo, Mohammed-karikatyrerna ar dar med.

Men ett litet smakprov pa ett sadant har mote, samt de delikata situationer som kan uppsta i samband med dem, vill jag anda forsoka ge.

I Damaskus motte jag som sagt en irakisk man vid namn Suleyman, en flykting fran Bagdad och tidigare sjoman. I sin ungdom reste han runt pa de sju haven, besokte manga lander och levde livet. Nu ar han som flykting i stort sett utblottad. Jag pratade ganska mycket med honom och han gav mig arabiska-lektioner, vilket jag betalade for. Han tog dock ganska rikligt betalt och kvaliten pa de lektioner han gav var sanningen att saga tamligen miserabel. Sa jag forklarade for honom att jag garna fortsatte att traffas, men att jag inte var intresserad av nagra ytterliggare lektioner. Detta accepterade han, men, aven om han inte direkt uttryckte det sa, kunde jag anda tydligt marka att han indirekt bad om ytterliggare ekonomiska bidrag for sig sjalv och sin familj.

Vad gora?

Tja, antingen ger jag honom lite mer pengar eller sa gor jag inte det. Men vad jag vill saga ar att det i situationer som den har, och i alla andra situationer som innefattar overforing av pengar till annan person pa nagot satt, ar sa himla latt falla in i Men-jag-ar-inte-rik-trasket. Dvs att anlagga en harang om att jag, med min icke stabila inkomst, ytterst knapra och volatila sparande och ca 400 000 i studieskulder minsann inte ar den riking som du tycks tro. Och att jag maste spara, halla igen, for att...jo sa att jag kan fortsatta min lyxhobby, den lyxhobby som kallas resande.

For sanningen ar ju att jag, med mitt svenska medborgarskap, Schengen-pass och ingen annan an mig sjalv att ta hansyn till, ar hur javla rik som helst. Nagra manaders dussinjobbande i ett land som Sverige kan latt finansiera uppat ett halvars resande i ett land som Syrien. Och med vart pass behover vi inte gora mer an att betala for att aka precis vart vi vill i hela varlden. Detta ar ju en fullstandig utopi for minst 95 % av jordens befolkning.

Men med detta sagt menar jag inte att vi vasterlandska resenarer i tredje varlden ska sprida pengar omkring oss som vore vi nagra vandrande donatorer, nej absolut inte. Tvartom bor vi, av flera olika skal, anstranga oss for att i sa stor utstrackning som mojligt betala ett korrekt pris pa den vara eller tjanst vi efterfragar. Varken mer eller mindre.
Men, "-I AM NOT RICH"...please, lat denna pinsamma superfloskel stanna riktigt langt ner i det europeisk/amerikansk/australiensiska/japanska resenarssvalget.

Nar jag anda ar inne i denna reflekterande sinnesstamning maste jag bara namna nagot om vagen till ruinerna i Palmyra. Palmyra ligger som sagt inte sa langt ifran Irak och vagen dit fran Damaskus fortsatter sedermera till Bagdad. Pa vagen dit kunde saledes vagskyltar med bade "Iraq" och "Baghdad" skymtas. Ett faktum som inte precis lamnar en oberord. For ar det nagot ord eller namn som, for en person fodd pa tidigt 80-tal, utgor sjalva sinnebilden for bomber, granater, skrack och lidande, sa ar det just Bagdad. Tank att en dag kunna aka dit, till ett fredligt, fritt och blomstrande Bagdad. Snacka om dromresa.

Slott och borgar

Nyarafton var trevlig. Kebab och champagne ar en lysande kombination.

Imorron lamnar jag Damascus. Beger mig norrut och ut pa borgarjakt. Jag ska inte idka forfoljelse av manniskor med liberala preferenser, utan jag ska alltsa ut och titta pa gamla slott, ruiner och annat som Korsfararna, Saladin, och andra historiska personer har lamnat efter sig. Syrien fullkomligt kryllar av sadana platser. Sa ar ju Syrien ocksa ett land som harbargerat nagra av de forsta och storsta civilisationer som varlden skadat. En tur till Aleppo, Damascus rival om titeln varldens aldsta stad, blir det ocksa.
Darefter blir det Libanon. Skidakning (med medelhavsutsikt), Mezze-frosseri och utforskande av Beiruts nattliv star pa programmet dar. Tjohoo.

Vardagsliv i Damascus

Marhaba,
Blir inget langt inlagg det har. Sedan senast har jag mer eller mindre kommit in i nagot som skulle kunna liknas vid en vardagslunk har i Damascus.

Jag flyttade alltsa for ca 10 dagar sedan in i ett rum i ett hus i den gamla stan. Jag "pluggar arabiska", dvs jag tar lite privatlektioner av "frilansande" larare som det finns en del av och jag ovar sa gott det gar med de manniskor jag lart kanna hittills. Mitt over innergarden i det hus jag bor bor det en engelsman, den jakligt trevlige Alex som pluggar arabiska pa riktigt samt islamisk historia. Han och hans latt bohemiska syriska vanner hanger jag en del med.
Pa juldagsmorronen stack jag och Alex upp till den lilla byn Maalula strax norr om Damascus, dar det bor en stor del kristna. Vi gick pa hogmassa. Kyrka, prast, och arabiska spraket. Gar inte att komma ifran att det faktiskt kanns lite lustigt.

Det har med att jag bor i det kristna kvarteret i Damascus, och att jag nu alltsa besokt en hogmassa, ska pa inget satt tolkas som att jag forsoker bejaka min "kristna identitet" under resan. Jag betraktar mig som precis lika lite kristen nu som tidigare. Och nej, jag har inte heller narmat mig den islamska trosuppfattningen, om nu nagon skulle misstanka det. Men mitt intresse for religion som fenomen, jo det har definitivt okat.

I ovrigt har jag vandrat omkring i Damascus otaliga grander, atit Hommos till forbannelse, avnjutit den ratt dassiga syriska olen samt funderat pa var jag ska sticka harnast. For aven om jag som sagt verkligen gillar Damascus, och haft en rolig tid har hittills, sa kanner jag nog anda att det borjar bli dags att dra vidare nu. Men forst ar det ju Nyarsafton. Sa Gott Nytt Ar pa eder!