Persepolis och iranska poeter

Nu ar jag i den trevliga studentpraglade staden Shiraz, ganska langt soderut i landet. Att lamna syskonen Javad och Rana och deras underbara familj, kusiner, morbrodrar och farbrodrar i Esfahan var en aning vemodigt. De var verkligen sanslost trevliga allihopa och vi hade oandliga samtal om allt mellan himmel och jord och jag utfordrades med sanslost god mat och hundrafemtielva koppar te.

I Shiraz har jag gjort en dagstur till det enorma Persepolis, som utgor ruinerna av ett maktigt palats under Perser-rikets storhetstid, under den sk Achaemenid-eran ar 200-500 BC. Alexander den Store jamnade dock stallet mer eller mindre med marken under sin framfart, och idag finns inga riktiga byggnader kvar utan enstaka stora pelare och trappor ar det som finns att skada. Stallet ar andock sanslost imponerande dar det ligger strax ovanfor en jattelik slatt. Det var latt att kanna historiens vingslag.

Om jag ar ensam vasterlanning i Iran?
Knappast.
Har mott en hel dros resenarer, och det kan val konstateras att det inte precis ar den 20-ariga Bali-resenaren som soker sig hit. Har bland annat mott foljande:

- En minst 60-arig (fragade inte) Nya zeelandsk kvinna som rest runt over en manad i Iran pa egen hand.
- Ett tyskt par i 50-arsaldern som, efter att barnen flugit ut, bilar runt Mellanostern och Afrika i sin egenbyggda terranghusbil under ett ar.
- En australiensare som klippt alla band med sitt gamla land och akt runt Asien och Europa pa motorcykel de senaste 4 aren.
- En dansk som cyklat fran Kopenhamn genom Sverige, Finland, Ryssland, Ukraina och Kaukasus-landerna och som skriver en bok om det hela.
- En fransman som sedan 10 ar tillbaka lever ett utpraglad nomad-liv, varit i precis hela varlden och som reser utan kamera. (enligt principen hjarnan och minnet ar den basta av kameror)

Men i Esfahan och Shiraz, och faktiskt ocksa Teheran, har aven regelratta busslaster kunnat skymtas. Foretradelsevis tyskar. Tyskland ar for ovrigt Irans storsta handelspartner. Det marks, inte sallan kommer det fram aldre gentleman och vill praktisera sina kunskaper. Ja den strida strommen av folk som kommer fram och vill prata, bjuda pa te eller mat tar aldrig slut kanns det som. Den storsta faran, i det alltigenom sakra landet Iran, ar att raka vara proppmatt nar nagon bjuder in pa middag. For de tar omojligt att saga nej.

Visste ni att det i Shiraz ar mycket vanligt att tjejer, make-upade till tanderna, glider omkring i bil sent pa kvallen och spanar efter potentiella pojkvanner?
Dessa potentiella pojkvanner ar givetvis inte samre, och det hela ter sig ganska lustigt nar det kvallstid utanfor glassbarer, kopcentra etc cirkulerar massor av bilar med inget annat intresse an att spana efter personer av det motsatta konet i andra bilar. Nej, i Iran finns det varken barer eller nattklubbar. Alkohol ar strangt forbjudet.

Jag far erkanna direkt att poesi aldrig varit en av mina starkare sidor. Poesins skona konst ar dock omattligt popular i Iran och iranierna ar oerhort stolta over sina stora poeter. Till dem hor Hafez, Sadi, Omar Khayyam och Ferdosi. I alla stader av rang har de centrala gatorna och rondellerna namn efter dessa personer. De flesta levde mellan 11 och 13-talet. Hafez och Sadi ar ifran Shiraz och de ar bada forarade med egna parker, dit iranska familjer vallfardar och laser val valda verk for varandra. I ha pic-nic ar for ovrigt aven det ett omattligt populart noje bland iranier. I parker, langs med vagrenar, eller mitt stora rondeller.

I alla stader finns sjalvklart ocksa en huvudgata och ett torg med namnet Imam Khomeini. Men av en lite annan anledning.