Vardagsliv i Damascus

Marhaba,
Blir inget langt inlagg det har. Sedan senast har jag mer eller mindre kommit in i nagot som skulle kunna liknas vid en vardagslunk har i Damascus.

Jag flyttade alltsa for ca 10 dagar sedan in i ett rum i ett hus i den gamla stan. Jag "pluggar arabiska", dvs jag tar lite privatlektioner av "frilansande" larare som det finns en del av och jag ovar sa gott det gar med de manniskor jag lart kanna hittills. Mitt over innergarden i det hus jag bor bor det en engelsman, den jakligt trevlige Alex som pluggar arabiska pa riktigt samt islamisk historia. Han och hans latt bohemiska syriska vanner hanger jag en del med.
Pa juldagsmorronen stack jag och Alex upp till den lilla byn Maalula strax norr om Damascus, dar det bor en stor del kristna. Vi gick pa hogmassa. Kyrka, prast, och arabiska spraket. Gar inte att komma ifran att det faktiskt kanns lite lustigt.

Det har med att jag bor i det kristna kvarteret i Damascus, och att jag nu alltsa besokt en hogmassa, ska pa inget satt tolkas som att jag forsoker bejaka min "kristna identitet" under resan. Jag betraktar mig som precis lika lite kristen nu som tidigare. Och nej, jag har inte heller narmat mig den islamska trosuppfattningen, om nu nagon skulle misstanka det. Men mitt intresse for religion som fenomen, jo det har definitivt okat.

I ovrigt har jag vandrat omkring i Damascus otaliga grander, atit Hommos till forbannelse, avnjutit den ratt dassiga syriska olen samt funderat pa var jag ska sticka harnast. For aven om jag som sagt verkligen gillar Damascus, och haft en rolig tid har hittills, sa kanner jag nog anda att det borjar bli dags att dra vidare nu. Men forst ar det ju Nyarsafton. Sa Gott Nytt Ar pa eder!

Paradise?

It is said that Mohammed, upon arriving on a mountainside just above Damascus, refused to visit the city. Why? Because, he said, "paradise can only be entered once, and that is when you die".

Well, I am not Mohammed and I am certainly not in a position to say what paradise is like. But, without making any kind of ranking between Syria and Iran or Turkey, I can already say that Damascus is my favourite city on this trip so far. I like it really, really much. So much as to feel that this city is worthy a month of my life.

Said and done, a couple of days ago I moved into an apartment in the middle of the old town of Damascus. I have also found an iraqi guy, Suleyman, a refugee from Bagdad, (one of the 1,5 million iraqi refugees only in Syria...) who will act as my personal arabic teacher for some time.
Well, we'll see how serious the arabic-studies turns out to be. But at least I know now where to spend Christmas. And if there's anyone without plans for the New Years Eve, then you're more than welcome to my home in Damascus! =)

Entering the arab world

Tjena tjena,

Nu har jag kommit till Syrien och Damascus. Jag har darmed ocksa tagit steget in i Arabvarlden.

Taget fran Teheran till Damascus var kul. 70 timmar totalt, och stundtals passerande rejalt spektakulart landskap. Mestadels i Kurdistan, i saval den iranska som turkiska delen. Min kupe delade jag med Hasan, en mycket enkel man fran Iran, vars levnadsode det inte finns plats for att beskriva har. Men mycket kortfattat sa ar han en nyckelmakare, har varit intagen pa mentalsjukhus under tva ar, och ar nu pa vag till Mecca. Detta tvivlar jag pa att han kommer att lyckas med, men Insha' Allah...

Jag skulle egentligen vilja skriva mycket mer om Iran, och den sista veckan jag upplevde i Teheran med omnejd och familjen jag bodde hos. Men jag tror inte nan skulle tro mig anda, haha...
Men lite kort kan jag val saga att Absolut Vodka och Ikea ar tva riktigt tunga statusprylar i de mer valbestallda och vastorienterade delarna av Teheran. Trots spritforbudet, och trots att Ikea inte har nagra varuhus i Iran.

Jo, det finns namligen ett flertal varuhus som ser ut exakt som Ikea, med samma logotype och hela rubbet. Saljer snarlika kopior pa Billy, Stockholm, Klippan och allt vad det nu heter. Men atminstone ett av varuhusen saljer akta vara. Agaren till detta varuhus koper helt enkelt grejjerna direkt fran andra Ikea-varuhus runt om i varlden, importerar och saljer dem i sitt "Ikea"-varuhus i Teheran. Ja ni kan ju tanka er transportkostnaderna m.m, och man inser latt att detta ar sannerligen inget som gemene man har rad med. Det riktiga Ikea ar tydligen rejalt sura pa forekomsten av dessa iranska Ikea-varuhus, men kan inte gora sa himla mycket da Iran inte ar medlem av varldshandelsorganisationen.

Men IRAN som sagt, ar i mina ogon ett oerhort fascinerande och intressant land. Forhoppningsvis kommer jag att aka dit igen nan gang inom en inte alltfor avlagsen framtid. Om inte annat for att aka skidor. Tyvarr blev det inte skidor denna gang.

Vad ar da egentligen skillnaden mellan termerna Arabvarlden, den muslimska varlden och Mellanostern? Hundraprocentig koll pa detta hade jag inte innan och sanningen ar ju att det inte ar alldeles kristallklart vad som asyftas.

Det nagot diffusa begreppet den muslimska varlden ar ju inga konstigheter. Den kan ju helt enkelt sagas besta av de lander dar majoriteten av invanarna ar muslimer. Och det ar ju valdigt manga lander pa denna jord. Men vilka lander omfattar egentligen Mellanostern, och vilka lander kan tillskrivas Arabvarlden?
Vad galler Mellanostern sa beror det pa vilken kalla man tillfragar. Ibland omfattas Turkiet, ibland Iran, ibland ingen av dem. Ofta ar arabiska halvon medraknat, men i exempelvis Lonely Planets guide ar den inte det.
Arabvarlden da? Tja, det sk Arab League, Arabforbundet, omfattas ju av 22 stater. Alltifran Marocko och Mauretanien i nordvastra afrika till Sudan och Somalia i ostafrika, arabiska halvon och upp till Libanon, Syrien och Irak i norr. Att det ar dessa lander som tillhor arabvarlden anses val som ganska vedertaget.
Vad galler termen arab ar det kristallklart att varken Turkiet eller Iran ar arablander. Turkar ar helt enkelt turkar, och iranier ar perser. Absolut inte araber. Nagot som framfor allt iranierna ar ganska mana om att poangtera.

Naval, nu ar jag alltsa i Syrien. Ett land som jag inte visste sa sarskilt mycket om tidigare. Turkiet ansag jag mig kanna till ganska val pa forhand och Iran hade jag last en hel del om innan jag akte. Men om Syrien visste jag i princip enbart att det ar en renodlad diktatur, att de i Damaskus har vad som de flesta bedomare anses vara varldens aldsta stad och att de tillsammans med Jordanien har tagit emot enorma mangder irakiska flyktingar.

Jag visste inte att landet bestod av sa mycket som 11 procent kristna och att det i den gamla stan i Damaskus finns ett ganska stort och utpraglat kristet kvarter. Dar kryllar det av julpyntning sa som vi kanner den och det spelas klassisk amerikansk julmusik overallt. Lite kul faktiskt.

Har varit har i fyra dagar nu, bor pa ett billigt hotell och trivs redan som fisken i vattnet. Har atit fantastisk god falafel for 4 kronor och spelat massa fotboll med smakillar i tranga grander i gamla stan. Lovar att aterkomma med mer rapporter harifran mycket snart.

Alright...
I guess it's about time to write something in english. Foregive me for my lazyness so far.

To cut it extremely short (I'm still lazy..):

The trip started in Istanbul two months ago.

Since then I have experienced the modern Ankara with its fantastic kebabs and strong Raki, the astonishing landscapes of Cappadokia, the Black sea-town of Trabzon and some parts of the turkish Kurdistan. I left Turkey at the small smuggler town of Dogubayazit.

In Iran the journey took me to the bustling Teheran, the beautiful Esfahan with its bridges, Safavid-dynasty mosques (and Fesenjun!), the sophisticated Shiraz, down to Bushehr and Bandar-Abbas, up again to the mud-town of Yazd where I stayed at what very well could be the best hotel in the world, the Silk Road Hotel. Finally back to Teheran where I stayed a week with a friendly family.

The numbers of absolutely wonderful people that I met in Iran, and all of the generous invitations for tea and food that I had the opportunity to receive, cannot be counted. I can most strongly recommend everyone to travel to Iran. Trust me, it will if not change your life, at least make you reconsider what the term hospitality really means.

Now I have just arrived in Damascus in Syria, after a long trip by train all the way from Teheran. The train was nice enough, and passed through some beautiful landscapes in the iranian as well as the turkish part of Kurdistan.
And Damascus...I'm already in love, haha. Will probably spend quite a time here.

Finally, I'm glad to announce that there now, at last, are some PHOTOS to be seen. Enjoy.

Foton alltsa.

Nu antligen har jag lyckats fa upp ett smakprov pa de foton jag tagit sa har langt. Lite futtigt kanns det, skulle vilja ha fler och battre foton. Och samtidigt ar det ju ocksa sa, nar man reser sjalv sa har, att man har ett inneboende behov av att forsoka formedla sa mycket som mojligt av det man upplever. Och det ar helt enkelt omojligt att gora, hur manga och hur bra foton man an tar. Upplevelser fastnar inte pa bild, som man skulle kunna uttrycka det. Men jaja, sluttjatat nu om ensamresandets fa downsides. Hall till godo.

Tillbaka i Esfahan

Nej, jag motstod suget efter alkohol (lugn, inte sa dramatiskt som det kanske later...) och stack aldrig over till Dubai. Mest darfor att batforbindelsen mellan Bandar-Abbas och Dubai visade sig vara ganska oregelbunden. Synd, hade varit kul att uppleva Dubai ocksa.

Begav mig istallet fran Bandar-Abbas i nordostlig riktning till Bam. Bam ar, eller rattare sagt var, en liten originell oas-stad, en sista utpost innan det ogastvanliga Baluchistan tar vid i oster. Baluchistan utgors i stort sett enbart av oken och stracker sig in i Pakistan. Det ar ett notoriskt smuggelomrade. I synnerhet ar det opium fran Afghanistan som via iranska hamnar skeppas ut i varlden.
Bussen jag tog till Bam fran Bandar-Abbas fortsatter till Zahedan, just vid pakistanska gransen. Saledes var det mycket balucher, (jo manga av dem ser faktiskt ut som mannen som brukar halla video-konferens da och da) pa bussen. Mycket skamtsamma..."- Mister, tourist? or terrorist?" etc.

Men Bam ar som sagt inte vad det har varit. Hur manga kommer ihag jordbavningen har 2003? 30 000 doda. Att saga att forodelsen fortfarande ar pataglig, ar en underdrift. I princip ingenting finns kvar.

Fran Bam tog jag mig upp via en annan okenstad, Kerman, till staden Yazd.

Yazd, som i princip enbart bestor av hus byggda av lera, utgor historisk bas for Zoroastrionismen. Zoroastrionismen kan sagas vara foregangare till saval kristendomen, judendomen som islam och utgjorde den dominerande religionen i Persien innan islam svepte in. Kortfattat tror zoroastrier pa att det i alla levande ting utkampas en duell mellan det goda och det onda. For att inte fororena jorden varken begravde eller kremerade zoroastrier de doda, utan placerade istallet liken i sk "Towers of silence", dar man lamnade till faglar att ata pa liken tills endast benen aterstod. Detta gjorde man anda in pa 60-talet, men inte langre. Besokte tva sadana Towers of silence strax utanfor Yazd. Lite markligt det hela far man val saga. Idag finns det endast drygt 100 000 zoroastrier i varlden varav en ganska stor andel just i Yazd.

Yazd far nog sagas vara en ganska konservativ stad med majoriteten av kvinnorna kladda i chador, men anda med ratt avslappnad atmosfar. Stannade har i fem dagar och bodde pa det fullkomligt underbara Silk Road Hotel. Det i sarklass basta (mest prisvarda) hotell jag nagonsin bott pa. Rumsstandard, frukost och mat i toppklass, priser i absoluta budget-klass. Hade kunnat stanna en manad.

Men nu ar jag alltsa tillbaka i Esfahan. Eller Esfahan nesf-e jahan, (Esfahan ar halva varlden) som staden kallas ibland.

Har langtat tillbaka hit faktiskt. Manga havdar att detta ar den vackraste staden i hela den muslimska varlden. An sa lange sager jag inte emot. Nagra dagar kommer jag att bli har, for att bland annat umgas lite mer med Javad och Raana och deras familj, innan jag slutligen sticker tillbaka till Teheran.

Ja, nu borjar Iran-episoden av denna resa att sa sakta narma sig sitt slut. Den 10 december tar jag taget till Damaskus i Syrien.

Nagon som slanger en hastig blick pa kartan kanske staller sig lite undrande. Fagelvagen Teheran-Damaskus gar ju rakt igenom Irak ungefar i hojd med Bagdad. Men detta tag gar via Turkiet. Vid sjon Van i turkiska Kurdistan delar taget pa sig, och ean halvan fortsatter till Istanbul medan andra halvan gar till Damaskus. Tar 3 dagar totalt. Ska bli kul att aka lite tag efter ansenliga mil i buss.

Samtliga bussresor i Iran har for ovrigt skett i mer eller mindre moderna Volvo-bussar. En viss lite lojlig nationell stolthet over detta faktum erkannes.

Men innan avfard blir det som sagt ytterliggare nagra dagar bland monstertrafiken, make up-ungdomarna och de trendiga te-husen i Teheran. Hoppas hoppas det hinner falla tillrackligt med sno fram tills dess. Isafall planerar jag att aka skidor. Ja ni laste ratt, strax norr om Teheran finns ett antal hyfsat valutbyggda skidanlaggningar dar det sags att snon ska vara forstklassig.

Tar tillfallet i akt att beskriva tva, av manga, saregna Iran-fenomen:

Ta'arof
Jag har redan namnt att den iranska gastvanligheten ar nagot alldeles extra. Men inbyggt i det iranska samhallet finns utover detta ocksa en en sarskild kod for artighet, med ett samlat namn kallat Ta'arof.
Kortfattat innebar Ta'arof en inbyggd plikt att alltid erbjuda sin nasta sina tjanster, aven nar man inte pa allvar menar, eller ens har mojlighet, att erbjuda nagot. Hanger ni med?
Alltsa, det innebar att personen i satet bredvid dig pa bussen alltid kommer att dela med sig av sin godispase. Detta menar han oftast. Men det innebar ocksa att taxichaufforen ibland kan erbjuda sig att inte ta betalt, eller att personen i andra andan av restaurangen med en gest kan erbjuda dig sin pizza. I de tva senare fallen ar dessa erbjudanden med storsta sannolikhet endast Ta'arof, alltsa endast formell artighet, utan verklig mening bakom.
Sjalvklart ar det upp till den som blir erbjuden att inse ifall ett erbjudande ar verkligt menat, eller om det endast ar Ta'roof. Inte helt latt innan man kommer in i det. Sjalvklart innebar det ocksa, i takt med att man vaxer in i det iranska samhallet, att man sjalv bor stro omkring sig lite Ta'arof-fraser med jamna mellanrum.

Savaris
I samtliga iranska stader rullar det varje milisekund sarskilda taxibilar mellan alla storre torg. Dessa taxibilar fungerar som bussar, och fylls saledes till sista man. Man hoppar in eller ut narhelst man vill, och onskar man en avstickare fran den i forvag uppgjorda rutten kan man fa det mot en blygsam extra kostnad. En taxiresa i dessa bilar kostar mellan 1-2 kronor for en resa pa nagon kilometer.
Enligt samma princip finns det ocksa sk Savaris, som rullar mellan stader som ligger inom ett avstand pa 2 till 3 timmar. Detta ar helt vanliga personbilar, som avgar mot staden i fraga sa fort bilen ar full.
Delade taxis och Savaris, fullkomligt suverena system. Borde vi ha i Sverige.

Tyvarr inga bilder an. Men hall ut, i Syrien lar det vara helt andra bullar vad galler internet-hastigheten.
Hej sa lange.

En doft av olja

Salam,
Efter att tyvarr inte ha kunnat dricka Shiraz i Shiraz (visst harstammar druvan fran staden, uppmarksamt Jogge!) tog jag mig ner langs ett ganska kargt men spektakulart bergslandskap till den oljestinna persiska gulfen och den iranska kuststaden Bushehr.

Bushehr, som ligger mitt emot Kuwait och dryga 20 mil fran Irak ar av uppenbar anledning en strategisk stad militart och det ar ocksa har som Irans omtalade karnenergianlaggning finns. Ni vet, Irans karnenergi-program som nagra presidenter i vast havdar ar for onda avsikter, men som Iran bedyrar ar ett enbart fredligt energiprojekt. Att rorelsefriheten i omradet ar nagot begransad samt att kameran gor sig bast riktigt langt nerstoppad i vaskan, behover nog inte papekas.

Jag har overlag varit forsiktig med att ta foton i Iran. Listan (Ja alltsa nagon lista finns ju inte) med byggnader som inte far fotograferas ar lang, och man kan ju ha roligare an att skaka iranskt galler for att rakat fa med ett horn av en pir i en hamn etc. Likasa ar manga vackra religiosa byggnader ocksa de otankbara. Slutligen far jag val skylla pa min slohet samt att jag tycker att minnena av de manga spontana moten med manniskor som sker mognar bast av att inte fotograferas.

Jag hade i forvag hort ett rykte om att det i Bushehr organiseras guidade turer till karnanlaggningen och att det eventuellt skulle finnas mojligheter ocksa for utlanningar att delta. Detta lat ju nastan for otroligt for att vara sant, och nagot som jag givetvis var ruggigt sugen pa. Men detta maste ha varit nagon tidigare engangshandelse, eller skrona, for efter en del forsiktigt rundfragande var alla svar jag fick negativa, ingen hade hort talas om nagot sadant och samtliga tillfragade trodde sakert att jag var rubbad.

Detta var dock inte det enda nederlaget i Bushehr. Stadens samtliga tre billiga hotell vagrade att lata mig stanna dar, med hanvisningen att det var fullt. Men den riktiga anledningen ar troligen radsla for att agera gomstalle at suspekta individer med allt for "journalistiskt intresse". Irriterande, da jag klart och tydligt sag att det inte alls var fullt. Nu blev jag istallet hanvisad till ett betydligt dyrare hotell vars kvalitet inte alls stod i paritet med priset. Att inte beharska det lokala spraket, och pa sa viss fa mer pondus i argumentationen, ar ju extra frustrerande i sadana har lagen.

I Bushehr hade jag iallafall nojet att ata en alldeles lysande god fiskkebab pa ett stalle med fin utsikt over persiska gulfen. Och trots en del glapord fran ynglingar pa moped (forsta gangen jag hort detta i Iran) blir det bestaende intrycket av Bushehr trevligt. Manniskor trevliga har ocksa, om an inte lika framfusigt gastvanliga och nyfikna som i nordvastra eller centrala Iran.

Och man far ju forsoka satta in dessa sma isolerade, ja valdigt isolerade, foreteelser i ett sammanhang. Hur skulle exempelvis vi ha reagerat mot individer pa Lanskronas gator, om presidenter fran dessa individers respektive lander hotat spranga Barseback i luften? (nagot harddraget kanske men jamforelsen gar att gora, det ar bara att lyssna till uttalandena fran Washington) Jag vet inte. Om det skulle vara sa olyckligt, hade forhoppningsvis ocksa vi kunnat gora skillnad pa individ och regering. Nagot som iranier, aven mer traditionellt eller konservativt lagda sadana, normalt ar skolexempel pa.

Efter Bushehr tog jag mig med en nattbuss den langa vagen ner langs kusten till Bandar-Abbas. Att aka denna stracka nattetid var en vinstlott, da lagorna fran de enorma iranska oljeraffinaderierna langs kusten lyser upp natthimlen pa ett jakla maffigt satt.

Det ar varmt har langs kusten, minst 30 grader dagtid. Kan inte ens forestalla mig hur sommaren ar har. Maste vara helt olidligt. Folket tar det i regel ratt lugnt. Sloheten paminner nastan om den karibiska kusten i Colombia. Men dar tar ocksa likheterna tvart slut...ingen melankolisk romantisk vallenato strommar fran de obefintliga uteserveringarna och det ar burqa, inte bikini.

Ja har nere i sodern ar det enda stallet i Iran, ja i hela Mellanostern skulle jag tro, dar det gar att skymta en del kvinnor i burqa. Men de ar av den pakistanskt/indiska typen, sa agonen gar att skymta. Den riktigt heltackande varianten finns mig veterligen enbart i Afghanistan. Men aven om dessa burqor anda inte ar sarskilt manga ar det anda en milsvid skillnad pa kvinnornas satt att kla sig har i sodra Iran, jamfort med makeup-paraderna i Teheran, Esfahan eller Shiraz.

Nu ar jag i Bandar-Abbas som sagt, Irans storsta hamnstad. Jag funderar allvarligt pa att aka over till Dubai, som ligger ganska mitt for Bandar-Abbas endast nagra timmar bort med bat. Forutom att fa mojligheten att uppleva den svulstiga arkitekturen skulle en overfart till Dubai uppfylla tva syften. Ladda upp foton och ta ut pengar. Hehe, far nog forklara lite.

Jo, internet-uppkopplingen i Iran ar strypt till en viss hastighet och jag har nu kommit underfund med att jag inte kommer att kunna hitta ett stalle med tillrackligt snabb hastighet for att ladda upp de bilder jag trots allt tagit. Jag tror alla som vill se bilder overlever anda.
Men mer primart sa har jag insett att jag eventuellt behover fylla pa min sedel-depa. Ja, for Iran ar nagot sa ovanligt som en CASH ONLY-ekonomi. For utlanningar alltsa. VISA, Mastercard och you name it, alla lika obrukbara. Sa det var saledes en ganska ansenlig mangd cash jag vaxlade till mig innan jag reste in i Iran. Hade raknat med som mest lite drygt en manads resande har, men nu insett att det troligen blir langre. Och det ar som sagt ett grymt billigt land och troligen ingen fara pa taket, men chansen dyker inte upp igen och kanske springer man pa den dar grymma persiska mattan innan avfard fran Teheran...

I Dubai har man ju ocksa, bland alla andra vasterlandska forstroelser, mojligheten att dricka ett glas vin, Shiraz rent av. Nagot jag ar ganska sugen pa nu...
Hmm.

Persepolis och iranska poeter

Nu ar jag i den trevliga studentpraglade staden Shiraz, ganska langt soderut i landet. Att lamna syskonen Javad och Rana och deras underbara familj, kusiner, morbrodrar och farbrodrar i Esfahan var en aning vemodigt. De var verkligen sanslost trevliga allihopa och vi hade oandliga samtal om allt mellan himmel och jord och jag utfordrades med sanslost god mat och hundrafemtielva koppar te.

I Shiraz har jag gjort en dagstur till det enorma Persepolis, som utgor ruinerna av ett maktigt palats under Perser-rikets storhetstid, under den sk Achaemenid-eran ar 200-500 BC. Alexander den Store jamnade dock stallet mer eller mindre med marken under sin framfart, och idag finns inga riktiga byggnader kvar utan enstaka stora pelare och trappor ar det som finns att skada. Stallet ar andock sanslost imponerande dar det ligger strax ovanfor en jattelik slatt. Det var latt att kanna historiens vingslag.

Om jag ar ensam vasterlanning i Iran?
Knappast.
Har mott en hel dros resenarer, och det kan val konstateras att det inte precis ar den 20-ariga Bali-resenaren som soker sig hit. Har bland annat mott foljande:

- En minst 60-arig (fragade inte) Nya zeelandsk kvinna som rest runt over en manad i Iran pa egen hand.
- Ett tyskt par i 50-arsaldern som, efter att barnen flugit ut, bilar runt Mellanostern och Afrika i sin egenbyggda terranghusbil under ett ar.
- En australiensare som klippt alla band med sitt gamla land och akt runt Asien och Europa pa motorcykel de senaste 4 aren.
- En dansk som cyklat fran Kopenhamn genom Sverige, Finland, Ryssland, Ukraina och Kaukasus-landerna och som skriver en bok om det hela.
- En fransman som sedan 10 ar tillbaka lever ett utpraglad nomad-liv, varit i precis hela varlden och som reser utan kamera. (enligt principen hjarnan och minnet ar den basta av kameror)

Men i Esfahan och Shiraz, och faktiskt ocksa Teheran, har aven regelratta busslaster kunnat skymtas. Foretradelsevis tyskar. Tyskland ar for ovrigt Irans storsta handelspartner. Det marks, inte sallan kommer det fram aldre gentleman och vill praktisera sina kunskaper. Ja den strida strommen av folk som kommer fram och vill prata, bjuda pa te eller mat tar aldrig slut kanns det som. Den storsta faran, i det alltigenom sakra landet Iran, ar att raka vara proppmatt nar nagon bjuder in pa middag. For de tar omojligt att saga nej.

Visste ni att det i Shiraz ar mycket vanligt att tjejer, make-upade till tanderna, glider omkring i bil sent pa kvallen och spanar efter potentiella pojkvanner?
Dessa potentiella pojkvanner ar givetvis inte samre, och det hela ter sig ganska lustigt nar det kvallstid utanfor glassbarer, kopcentra etc cirkulerar massor av bilar med inget annat intresse an att spana efter personer av det motsatta konet i andra bilar. Nej, i Iran finns det varken barer eller nattklubbar. Alkohol ar strangt forbjudet.

Jag far erkanna direkt att poesi aldrig varit en av mina starkare sidor. Poesins skona konst ar dock omattligt popular i Iran och iranierna ar oerhort stolta over sina stora poeter. Till dem hor Hafez, Sadi, Omar Khayyam och Ferdosi. I alla stader av rang har de centrala gatorna och rondellerna namn efter dessa personer. De flesta levde mellan 11 och 13-talet. Hafez och Sadi ar ifran Shiraz och de ar bada forarade med egna parker, dit iranska familjer vallfardar och laser val valda verk for varandra. I ha pic-nic ar for ovrigt aven det ett omattligt populart noje bland iranier. I parker, langs med vagrenar, eller mitt stora rondeller.

I alla stader finns sjalvklart ocksa en huvudgata och ett torg med namnet Imam Khomeini. Men av en lite annan anledning.

Underbara Iran

Salam aleykom!!!

=)

Ja kan man gora nagot annat an att le efter att ha tillbringat nastan tre veckor i vad som maste vara varldens trevligaste land. Jag har iallafall aldrig varit med om nagot som ens kommer i narheten av den gastvanlighet som iranier uppvisat sa har langt.

Har ar endast ett litet axplock av vad jag "rakat ut for" an sa lange:

* Redan andra dagen i Tabriz stoppar en ung kille mig pa gatan och utan nagra storre krusiduller bjuder han hem mig pa lunch. Ali, som han heter, bor spartanskt i en liten lagenhet tillsammans med sin syster, pratar bra engelska och vill garna emigrera till Europa en vacker dag. Spaghetti och kebabrora. Och givetvis te.
* Pa bussen mellan Ardabil och Rasht snackar jag med ingenjoren Ghorgan i satet bredvid. Ghorgan bor tillsammans med sin fru i Astara just pa gransen till Azerbajdjan. Sa istallet for att fortsatta till Rasht tackar jag ja till en inbjudan till deras hem i Astara. Ett ganska valmaende hem, dar jag bjuds pa ghorme sabzy och massor av te och stannar over natten innan jag aker vidare till Rasht.
* I Rasht stannar jag och snackar med en man som saljer klockor pa trottoaren. Mannen, i 50 ars-aldern pratar bra engelska och var trumpetare i sitt tidigare liv. Han tar pa kvallen med mig till en Chaykhaneh, en typisk lokal dar man dricker te och roker vattenpipa. Sa dar sitter vi ett gang pa kanske tjugo, trettio gubbar i 50 till 70ars-aldern. Och jag. Genom klockforsaljaren, fd trumpetaren, som ar den ende av gubbarna som kan engelska, pratar vi med varandra om livet fore respektive efter revolutionen. Manga av gubbarna ar fd "entertainers" som over en natt blev arbetslosa och nu inte langre har det sa fett. Vi satt och snackade till 4 pa morronen och sjukt mycket te blev det forstas. Sanslost roligt, och helt underbara gubbar! Jag forsokte forgaves betala for mitt te, men stort omojligt.

Nagot om fardvagen sa ha langt:

Fran den turkisk/iranska gransen tog jag mig de 30 milen till den relativt stora industristaden Tabriz. Fran Tabriz vidare till Ardabil, dar jag kollade in Sheikh Safi Od-Din mausoleumet. Grundaren av Safavid-dynastin som styrde Perserriket under aren 1502 till 1722.
Efter Ardabil till Astara som sagt, langs den azerbajdjanska gransen i ett vackert gront bergslandskap. Fran Astara langs kusten av kaspiska havet till Rasht och darefter Teheran.

I Teheran bodde jag hos HC-medlemmen tillika plastikkirurgen (!) Hamid. Eller rattare sagt, i hans separata kallarlagenhet som han inte anvander till nagot sarskilt. Sa dar bodde jag i en vecka och skotte mig mer eller mindre helt sjalv och hade det hur bra som helst. Hamid sag jag inte mycket roken av, jobbar tokmycket. Men rolig snubbe.

Teheran ar ett enda gigantiskt betonghav. Obeskrivligt stort, det sags 14 miljoner invanare men vem vet. Kvalificerar sig definitivt som en av de fulare huvudstader jag sett. Men oj vad intressant och kul. Inte sa mycket for den forvisso imponerande ansamlingen museum som dar finns, som for de kontraster i stadsbilden som uppvisas. Kvinnor i chador sida vid sida med uber-trendiga ungdomar i markesklader och tjejer med en hel dros make-up som verkligen utmanar etablissemanget. Massor av supermoderna kopcentrum med Diesel, Gucci, Energie, o hela koret. For ovrigt oerhort saker stad Teheran, ja om man bortser fran trafiken da. Precis som Iran i ovrigt.

I Teheran tog jag mig ocksa en titt pa US Den of Espionage, som alltsa ar den fd amerikanska ambassaden och som numera anvands av Iran for militara andamal. Inte precis lage att fotografera i omradet.

Har redan varit nara att spranga reskassan pa en persisk matta I Teherans bazaar…men det kommer ju fler bazaarer langre fram.

Nu har jag precis kommit till Esfahan. Tveklost den vackraste staden sa har langt. Vansinnigt vackert faktiskt. Har bor jag hos syskonen Javad och Raana och deras gulliga foraldrar. Kommer nog bli har ett bra tag kanns det som. Ska forsoka forlanga mitt visum har. Pa inradan gjorde jag det inte i Teheran, dar jag skulle ha varit hanvisad till Disciplinary Force for Islamic Republic of Iran Department for Aliens Affairs. Jo det heter faktiskt sa. Men det ska tydligen vara betydligt lattare har i Esfahan.

Det kanns som jag har druckit 5000 koppar te sa har langt. Trevligt som fan, men nu hade det inte varit fel med lite Skanerost. 3 months to go...

Nagot om reskostnader i Iran:
Det ar lojligt billigt. Metro i Teheran, 80 ore enkel resa. Buss, 30 ore. Taxi, 20 kronor. (for en halvtimmes resa ungefar). Delad taxi, 3-5 kronor. Motorcykeltaxi 7 kronor. Buss 7 timmar Teheran-Esfahan (i lyxig Volvo), 30 kronor. Det har sina fordelar att vara sjalvforsorjande pa olja.

Att aka motorcykeltaxi I Teheran far Fritt fall, Uppskjutet och alla tankbara berg- och dalbanor att framsta som lojligt. Har du dodslangtan, eller vill ha din livs resa, ta en motorcykeltaxi fran centrum till de norra delarna av Teheran. Sinnessjukt! (Vagar inte ens tanka pa vad som hander om man skulle raka saga att man har brattom…)

Ja den iranska trafiken ar onekligen inte som hemma. Iranier bakom ratten far exempelvis sydamerikanska bilforare att framsta som pensionerade trafikskolelarare pa sondagstur. Men det ar bara att gilla laget, och att satta sin tilltro till att de faktiskt ar jakligt skickliga pa att ratta sina bilar. Eller som nan sa, "too much paperwork to run you over"…

Den iranska maten nar val inte riktigt upp till Turkiets klass. Det blir latt att man faller in i ett ratt langrandigt trask av Chelo Kebab, vilket ar stenugnsgrillat kebabkott pa spatt, ris och tre grillade tomater serverat pa bricka. Finns precis overallt och ar inte jattespannande.
Men om man letar lite, och speciellt om man som jag rakar bli inbjuden till iranska hem, sa kan man uppleva en hel del godbitar. Ghorme sabzy som sagt, som ar en slags cymbios av kalops och chili con carne. Och Fesenjun, en ank/kyckling-stuvning i sas av granatapple, valnot och kardemumma. Mycket smaskigt!

Efter Esfahan kommer jag att ta mig soderut, till Shiraz och ner mot Persiska gulfen.

Lovar att forsoka uppdatera lite oftare framover.

Khoda Hafez.

Dags för Iran

Dyker inte upp nagra andra resenarer har. Inte helt ovantat kanske, da jag förutom tva japanska tjejer i Trabzon inte sett nagon vasterlandsk resenar sedan Kappadokien. Brukar ju inte precis strava aktivt efter att traffa andra resenarer, utan trivs oftast battre med att kora mitt eget race. Men för att besöka Kars och Anı hade det varit nödvandigt.

Sa, i eftermiddag lamnar jag damm-skrallet Dogubayazit o drar jag över gransen till Iran. Ska bli sjukt spannande.

Dogubayazit

Halla ja,

Efter Kappadokien bar det av upp till Trabzon vid svartahavs-kustens östra hörn.

Trabzon ar en hyfsat kosmopolitisk och modern stad med en ganska stor andel invanare med ex-sovjetiskt utseende. Inte sa konstigt, da det inte ar sa langt till Georgien och resten av Kaukasus-landerna.
I Trabzon hande mycket kul. Pa forhand hade jag planerat att kolla in Trabzonspor-Besiktas, som ar en toppmatch da Trabzonspor kan anses vara den storsta och mest betydelsefulla klubben utanför Istanbul. Nu blev det dock intet av detta eftersom Trabzonspor, efter stök i samband med sin premiar tidigare, tilldömts 5 hemmamatcher inför tomma laktare. Det borde jag ju naturligtvis haft koll pa, men inte sa mycket att gora at.
Men det hande annat kul. Med en kebab-snubbe blev jag sa dar typiskt hastigt bastis som man bara kan bli med en person som inte forstar ett ord av vad man sager. Massa leende, lite foton o sa bjussade han pa kebaben. Jag gjorde ocksa en dagsutflykt till Sumela monastry, som ar ett gammalt övergivet kloster som ligger mycket spektakulart insprangt i en bergsvagg nagra mil utanför staden.
Striderna mellan Turkiska militaren och PKK vid den irakiska gransen trappas upp, med en hel del nya döda i helgen. Detta medförde stora demonstrationer över hela Turkiet igar. Nar jag atervande fran Sumela tıll Trabzon hade nagra sparrat av vagen med stora lastbilar, och stod och skrek slagord uppe pa taken. Inne i Trabzon var det ocksa stora demonstrationer. Att det hander saker i Turkiet just nu, pa flera olika plan, kanns tydligt.
Trabzon gjorde ett ganska modernt intryck som sagt, och stadsbilden i form av kladsel ar snarlik den i Istanbul och Ankara. Vissa kvinnor bar slöja, andra inte. Och andelen med heltackande sk chador ar försvinnande fa. Desto mer av den senare varan har det dock blivit ju langre sydösterut jag kommit. Bland annat i Erzurum, dit jag stack efter att jag lamnat Trabzon.

Dogubayazit ar en dammig och ruffig granshala ı turkiska Kurdistan, nagra mil fran den iranska gransen. Har ar jag nu. Det ar inte precis en plats jag skulle förlagga en eventuell smekmanad i. Anledningen till att jag stannat har ar att det ar nagra saker jag skulle vilja göra pa denna sidan gransen innan jag beger mig in i Iran.
Jag vill bege mig upp norrut langs den iranska och armeniska gransen till Kars. Kars ar den lilla staden som den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver om i verket Snö. Nagra mil fran Kars ligger en gammal ruin vid namn Ani, varifran det sags att man ska ha jattelik utsikt över Armenien. Problemet ar bara att Kars och i synnerhet Ani ligger mycket svaratkomligt till och det gar inte precis nagra turistbussar, an hellre vanliga bussar. Att ta sig dit sjalv skulle bli ganska kostsamt och ar inte heller idealiskt. Da Dogubayazit ar en transithala hoppas jag att nagon resenar pa vag in eller fran Iran ska dyka upp sa att vi kan gora gemensam sak. Jag ger det en dag, annars ar det adjöss Turkiet och salam Iran som galler.

Bilder...internet finns ju precis överallt men det ar ju det notoriska problemet att hitta en uppkoppling som gör det möjligt att ladda upp. Far se nar det blir.

Istanbul, Ankara, Kappadokien

Tjena,
Just nu ar jag i Kappadokien. Kappadokien ligger 4 timmar sydost om Ankara, ganska mitt i Turkiet. Landskapet har liknar ingenting annat. Bilder som jag forhoppningsvıs snart kan lagga upp far tala sitt tydliga sprak.

Vagen hit gick fran Istanbul via Ankara.
I Istanbul var jag fyra dagar. Staden ar en upplevelse, sjukligt stort och en blandning av allt. Valdigt vackert, med vattnet i form av Bosporen i centrum av det hela. Finns endast en storre bro over Bosporen sa folk transporterar sig helt enkelt med bat nar man ska over fran den europeiska till den asiatiska sidan eller vice versa. Saledes, hundratals batar i sundsbuss-format kor i skytteltrafik kors och tvars i stort sett dygnet runt. Jakla charmigt.

I Istanbul bodde jag som sagt hos Isın, i stadsdelen Besiktas pa den europeiska sidan. Det var kul, och handelserikt...hon fyllde ar under tiden jag var dar och jag hamnade mitt i ett familjegral av hyfsade matt, haha. Isın bor inte langt ifran Inönu-stadion, vilket den inbitne vet ar Besiktas hemmarena. Det var ju dock uppehall i ligan pga EM-kval, sa tyvarr blev det varken besok dar eller pa Galatasarays eller Fenerbahces arenor. Nasta gang.

Forutom massor av inmundigade kebaber och falafflar sa besokte jag i Istanbul Blue mosque och Topkapi. Topkapi ar nagot av ett must-see i Istanbul. Detta jattelika palats i Alhambra-format var sultanernas hem under det Ottomanska riktes storhetstid. Det ligger pa en kulle med jatteutsikt over Bosporen. Imponerande.

Hade garna stannat langre i Istanbul, det finns hur mycket som helst att gora. Men efter en vecka i Paris och fyra dagar i det inte heller jattebilliga Istanbul var det bast for reskassan att dra vidare.

I Ankara blev det tva dagar. Staden ar pa manga satt Istanbuls raka motsats. Kallare, rakare effektivare gatunat, brist pa historiska byggnader. Ganska trakig stad, enligt turkar sjalva. Jag tyckte dock det var intressant att se det enorma Anıt Kabir, som ar ett slags palats, museum och mausoleum till ara av Mustafa Kemal Ataturk. Mer kand som endast Ataturk. Den mannens betydelse for skapandet av det som idag ar Turkiet kan nog inte underskattas. Och det manifestaras tydligt, och sarskilt i Ankara. Ni skulle ha sett med vilken inlevelse guiderna pa museet berattade om denne store landsfader for besokande skolklasser. Snudd pa indoktrinering.
Bodde i Ankara hos en annan HC-medlem, den genomtrevlige IT-arkeologen (!?) Levent. Han bjussade pa typiska turkiska ratter och vi gick bla till en sk Meyhane, vilket ar en slags sparsamt men elegant inradd lokal dit man gar och dricker Raki, röker och pratar om saker som man pratar om. Kvinnor ar valkomna, men inte förekommande. Raki ar starkt, ca 50 %.
Det var intressant att se Ankara som sagt, det ar modernare an vad jag förestallt mig och kanns oerhört turkiskt. Definitivt vard 1-2 dagar av ens liv.

Jag gillar verkligen Turkiet sa har langt.

Kul möten:
*I en blandning av mattaffar och internetcafee i Istanbul var jag enda besökaren nar strömmen plötsligt gick. Agaren drog fram ett schack-brade och vı fördrev tiden med ett jamnt och hart parti. Har en kansla av att det inte ar det sista schack-partiet under denna resa.
*Pa vag ut fran Amıt Kabir ı Ankara blev jag vid grinden stoppad av soldater som undrade var jag kom ifran. Vi borjade prata fotboll, och till slut blev jag inbjuden pa te i deras lilla vaktbas dar vi fortsatte att prata om saker man pratar om, dvs fotboll och kvinnor. Har en kansla av att det inte heller var resans sista kopp te..

Lite noteringar:
*Turkar ar stilmedvetna och fafanga. I synnerhet turkiska man.
*Det turkiska köket imponerar stort. Massor av olika sorters Döner har betats av, och en hel del annat testats. Det ar mycket grillat kött och youghurt i matlagningen. Att ga in i en turkisk godisaffar och frossa i utbudet av Baklavi ska vi inte tala om...en riktig fest för gommen.
* Nationalismen i Turkiet, atminstone i Istanbul och Ankara och resten av de vastra delarna, kanns patagligt stark. Det ska bli intressant att se hur detta troligen förandras ju langre österut jag kommer.
* Nı kanske har noterat, men det turkiska parlamentet har alldeles i dagarna gett tillstand för den turkiska armeen att ga in i norra Irak i jakt pa PKK-militanter. Detta betyder troligen ingenting för utvecklingen utefter min fardvag, men givetvis kommer jag att följa utvecklingen noga.

Har i Kappadokien, som verkligen ar en marklig plats, har jag varit ute och tittat pa omgivningarna med tva trevliga finska tjejer. Imorron sticker jag österut, genom inlandet mot Sivas, Erzurum och troligen bort till Trabzon vid svartahavskustens östra hörn. Inom en vecka planerar jag att korsa gransen till IRAN.

Orientexpressen

Var ju en hyfsat kand taglinje mellan Paris och Istanbul, numera nedlagd. Hade sakert varit kul att aka, men nu fick det bli flyg istallet efter en harlıg vecka i Paris.
Paris ja, vilken stad. Alla har ju sakert varıt dar sa det ar val ınte sa hımla mycket att orda om. Kan dock bekanna att jag blıvıt kar, i en sport. Rugby. Kollade kvartsfınalen mellan Frankrıke och Nya Zeeland pa mega-skarm vıd Hotel de Vılle tıllsammans med uppskattnıngsvıs en kvarts mıljon fransoser. Vılken sport! Att jag inte insett det tıdıgare. Otroligt spannande, hart men jakligt schysst, smart och tom vackert.

Kom till Istanbul igar. Hinner inte skriva sa mycket nu, men det kommer mer senare. Europas storsta stad som sagt, 16 mıljoner ınvanare. Och det marks, ett jakla ös har minst sagt. Bor i stadsdelen Besiktas, pa europeiska sidan. Sista dagen pa Ramadan idag, sa ikvall och i helgen ar det uppdukat för fest bokstavlıgt talat. To be continued.

Böcker

Har plöjt en del litteratur inför avfärd, förstås. Exempelvis den svenske islamologen Jan Hjärpe samt den i Libanon sedan 30 år bosatte brittiske utrikeskorrespondenten Robert Fisk. Gemensamt för dessa båda är att de, trots sina tämligen "neutrala" utgångspunkter som forskare respektive utrikeskorrespondent, framför allt under senare tid börjat uttrycka en mycket besk kritik mot västländernas inblandning i mellanöstern. Det är mycket tydligt i exempelvis Hjärpes "Profetens mantel - den muslimska världen 2001-2006" eller än hellre i Fisks "The great war of civilisation - the conquest of the middle east". Båda kan rekommenderas.

Nedräkning

Då var det snart dags.

Den 3 oktober bär det iväg. Först mjukstart med Jögge i Paris. Sedan vidare i riktning Istanbul och därefter är tanken att under cirka 4-5 månader resa runt i Turkiet, Iran, Syrien, Libanon, Jordanien och Egypten, eventuellt Israel.

En vanligt förekommande fråga är: Varför då?

Ja, det är väl lika bra att försöka reda ut syftena med resan direkt, om det nu går.
Först och främst tycker jag att Turkiet och Iran går att betrakta som två av de geopolitiskt absolut mest intressanta länderna som finns just nu. Turkiet som står i valet och kvalet att accepteras av EU, och Iran som av vissa länder utmålas som ett hot mot den sk världsfreden. Jag gör ju nu inga ansråk på att genom min resa kunna bringa klarhet i huruvida Turkiet kommer att bli ansluten till EU eller ej, eller om Iran verkligen utgör ett hot mot vissa länders version av fred. Men att det politiska landskapet utgör en av resans huvudingredienser gör jag ingen hemlighet av.

Men livet är ju inte bara politik och konflikter, som väl är. Självklart är det också en hel drös med andra saker som får mig att packa väskan.

Kebab. Härstammar ju som bekant från Turkiet. Jocke vet ju, efter alla måltider på Amigo och andra kebabhak i Valencia, hur mycket jag älskar kebab. Att hitta världens godaste kebab, ja det måste ju vara ett mål. Och libanesisk mat har ju blivit poppis, med rätta. Det är ju sjukt gott. Undrar just vad iranierna kan bjuda på.

Kultur. De lärde tvistar ju, men att några av världens äldsta civilisationer härstammar från Mellanöstern får väl anses ganska klart. De supergamla städerna Damaskus eller Aleppo i Syrien, exempelvis. De måste ju kollas in. Därtill finns det ju en hel drös med slott och borgar kvar sedan tiden då Arn och Saladin kivades. Förutom detta hade jag väl tänkt bada i Döda havet, segla på Nilen, kolla pyramider samt dricka te i Kairo, Beirut och Teheran och på en massa andra ställen.

(Mm visst vore det lite kul att även fira Jul i Jerusalem. Men israeliska stämplar i passet är ju tyvärr inte så poppis bland grannländerna, får se hur det går)

Fotboll. Är ju kultur. Som den sanna ground-hopper jag är ska det naturligtvis bli sjukt kul att infinna sig på Sukru Saracoglu och Ali Sami Yen i Istanbul samt på andra mindre besjungna arenor på den turkiska, eller varför inte syriska eller iranska vischan.

Har tänkt lära mig lite arabiska också.

Resan börjar som sagt i Istanbul, Europas största stad. Jag kommer dit den 9 oktober, tre dagar innan Ramadan tar slut och via Isin, en medlem i Hospitality Club, har jag blivit bjuden på fest.


Är det verkligen ingen som ska med? =)